Laddstation Alanya.

Våren är här! Livet blir enklare. Dagarna längre och ljusare. Jag lovar saker. Som att andas mer, stanna upp mer och se mer. Tiden går så fort. Den går fortare och fortare i en takt där jag börjar undra om tid egentligen finns. Vi går i cykler. Som fjärilens tydliga livscykel känns det dom att tiden står still och jag är jag och jorden snurrar, jag går och energin är det som förflyttar mig hela tiden och i takt med att energin rör sig runt i min kropp och används till olika saker förbrukas jag som ett batteri... Visst är jag uppladdningsbar, men inte i evighet, för precis som datorns och telefonens batteri blir jag för varje energicykel av ur- och uppladdning lite svagare i batteriet. Inte så att det syns utan lite lite i taget och så blir åldrandet en naturlig del i energicykeln. Om vi inte lägger oss på laddning, inte syresätter och ger oss näring går åldrandet fortare och det sprakar till i hjärnkontoret och vi glömmer saker. 

Nu ska jag och barnen resa i nuet och ladda upp batteriet på en semester. Laddstation Alanya, här kommer vi! 

Tacksägelsedag!

Tack!

Jag tackar borta, jag tackar hemma.
Att säga tack ska man aldrig glömma.
Om man är liten om man är stor,
så ska man tack, det säger mor,
så ska man tacka det säger mor.

Och alla pojkar när de ska tacka,
de böja vackert sin lilla nacke.
Och alla flickor de göra så,
de niga vackert och böja knä,
de niga vackert och böja knä.

Kalla mig gärna gammaldags men jag tycker det finns något fint och ödmjukt i att niga och bocka. Inte på ett nedlåtande sätt utan i ett medmänskligt och älskvärt sätt. Det känns sorgligt att vi liksom glider bort från fina traditioner som en gång var naturliga delar av vardagen, där ett tack var menat och förväntat.

Tack idag är inte lika självklart utan den enes rättighet liksom stöter bort tacket. "Det är min rätt, varför ska jag tacka?" Jag vill slå ett slag för tacket denna tacksägelsedag och tacka för allt fint i livet. Ser vi oss omkring finns det för det mesta något att bli glad av. Jag har varit i det djupaste mörkret, men fick då möta människor som visade mig att jag hade saker och upplevelser i min närhet som jag kunde vara tacksam för. Det lilla kan vara värt så mycket och jag tackar alla fina människor jag mött idag, för att just ni var där och förgyllde dagen.

Tack fina kyrkokör i Stala församling, tack alla söta miniorer, tack alla vid gudstjänstfikat och den härliga auktion som var fylld av skratt och förhoppningsvis genererade lite pengar till Världens barn. Tack mamma för att du hjälpte mig att baka, tack pappa för att du ringde mig och tack käre make för kärlek och sist men inte minst, tack till mina underbara barn för att ni finns.

Man behöver inte vinna ett nobelpris, en oscar eller en grammis för att tacka. Livet är ibland nog!

Kram

Linda

Är jag en jobbot?

God morgon!

Jag är påväg till jobbet. Måste åka om sisådär 20 minuter för att vara cirka i tid. Dricker kaffe...

Det är min frukost!

Jag älskar kaffe och är en kaffeist. Jag står för det. Ändå glömmer jag ofta muggarna här och där och önskar att de hade en sådan där liten ljudanordning så att jag kunde vissla på muggen och den visslade tillbaka. Så slapp jag ägna tid till att leta eller till sist ta en ny mugg som jag ställer på ett nytt ställe osv.

Men tillbaka till jobbet.

Jag är påväg till jobbet. Har försökt klämma in några minuter med nyttiga göromål innan eftersom jag nu inte kommer vistas hemma utan vara på annan plats för att tjäna pengar. Det är greit.

När jag är på jobbet går allt på räls. Det är gamla invanda rutiner som bara rullar på med olika klockslag och det är nästan så att jag kan sätta på en liten autopilot och jag behöver liksom inte ens tänka.

Det är ganska skönt. Tryggt att veta min roll, förväntningarna på mig och de göromål jag ska göra och alla dessa goa barn som kommer springande och säger god morgon till mig.

De allra flesta dagar bjuder inte på några stora överraskningar utan lunkar på. Så jag träder nu vilket ögonblick som helst in i arbetsrollen och förvandlar mig till en JOBBOT...

Men efter jobbet idag kommer mina älskade barn till mig som har varit hos sin pappa i 1 ½ vecka och då vrider jag om och blir snabbt en MAMMOT...

...inte att förväxla med en mammut. De dog ut för längesedan för det fanns visst inga papputar! :)

Semester

Vad är semester? 

Borde inte hela livet vara en lång härlig semester? 

Jag älskar att vara ledig. Det är så att livet är så fyllt av saker att göra och jag har så mycket att göra att jag glömt vad det är att inte ha något att göra. 

Så när jag har semester gör jag saker!

Hela tiden... Jag borde kanske göra ingenting men det är så svårt när det är så mycket jag vill hela tiden.

Och det mesta som jag vill är ju roliga saker. Inte alltid men jag blir så tillfreds när det är gjort. 

Jag har varit på semester i två veckor och ska nu arbeta i tre dagar. Det är ju jättelite i förhållande till den lediga tiden men hur mycket jag än är ledig så räcker inte den lediga tiden till. Jag har ALLTID något att göra. 

Och som den lutheran jag är börjar jag med det slitsamma och hinner aldrig fram till det avkopplande. Förutom att vi var en vecka på Rhodos nu då och fick koppla av på riktigt! Det går liksom inte att göra annat men så var det ju alla sevärdheter som man vill klämma in på dagarna...

Eftersom jag en gång klättrat bakom tapeten borde jag förstå att det är bra att stanna upp ibland och känns efter och jag ska säga som det är...

Det klarar jag bäst när jag inte är hemma! 

Missförstå mig inte! Jag älskar mitt hem! Mitt hem är min borg och jag arbetar hårt för att nå det mål som jag ser framför mig i vad hemmet ska vara. En plats för vila och en plats för kreativitet. Ibland, alltför ofta faktiskt tar min kreativitet över och styr mitt liv. Jag måste alltid sluta det jag påbörjat men ändå lämnar jag ofärdiga små projekt som ligger och skräpar i varje hörne... Och som emellanåt stressar mig! 

Jag måste bli bättre på att sortera vad som är viktigt. 

Då kommer barnen och min make först. Sist kommer jag trippande med en stilla önskan om att att få ha evig semester! Att alltid ha tid till det som tillfredsställer min familj och mig.

Men Luther och nationalekonomin tvingar mig att arbeta i ett litet hamsterhjul som vi placeras i som små och sedan gladeligen springer i tills vi glider in bakom tapeterna och undrar hur vi hamnade där, när allt gick så smidigt i en evigt rullande karusell... Trodde du att tivoli varje dag var meningen med livet? 

Det är nästan så att man går på det! Men tårta och karusell varje dag skapar illamående! 

Det är bättre att styra själv. I egen hastighet! Men det är det ingen idag som får eller kan.

Till och med de små barnen ställer den eviga frågan "Vad ska vi göra nu?" Eller säger något så helt obegripligt som "Jag jag inget att göra!"

Det har jag tappat förmågan att förstå.

Hur känns det att inget ha att göra?!!?

Kan någon svara?

Hur som helst jag säger som barnen: "sommarlov äger" eller...

..."semester äger"!

Kram kram 

Rättvisa

Hej!

En liten fundering bara... vad är rättvisa? Det är så svårt att definiera rättvisa. Den starkes rätt. Är det den starke som livet är rättvist för för att han eller hon gör ju rätt för sig? Eller för att den personen har styrkan att åberopa sig rätten?

"Räfsa, räfsa lätt! Fågeln och den fattiga ska också få bli mätt!"

Få bli mätt? Vem bestämmer? Ödet? Är detta bondrättvisa? Vem är fattig, vem är rik? Vad är rikedom och vad är trygghet? Och visar vi tacksamhet för allt det vi har eller tar vi det för givet? Har alla samma förutsättningar? Skulle alla ha samma förutsättningar? Har alla rätt till samma förutsättningar?

Vi är inga "tabula rasa" när vi föds. Bladet är fullklottrat med bestämda förutsättningar om hur vårt liv ska te sig. Våra föräldrars arv av erfarenheter, rutiner, arbetsplatser, familjestrukturer, familjekulturer, etc, ger en canvas på vilken var och ens liv målas. Min canvas är ingen het savann, eller torr öken, ingen kall nordpol, eller liten hydda, inget skjul i en av Mumbays förorter, heller inget slott, eller palats, inte en trång lägenhet eller en träkoja i skogen... Men vems liv av alla dessa är rättvist? Vad är rättvisa i allt det här?

Rättvisa ska skipas. Jag har rätt till...! Rätten till ett värdigt liv...

Eller? Är det orättvist?

Rättvisa är ett missbrukat ord och används allt för lättvindigt.

Rättvisa för barnen är att få lika mycket i godisskålarna, eller att få lägga sig samma tid och få lika mycket kärlek och lika mycket dricka i glaset. Så barn i sig själva är socialister och vill ha samma som sin kamrat. Men samtidigt är de tävlingsinriktade och det är viktigt vem som fick det senaste först, men kanske inte så viktigt att de fick mer. Bara att de fick.

När kommer begäret efter att ha mer, och mer och mer och mer och när försvinner det demokratiska och socialistiska medfödda beteendet av medkänsla och empati?

När börjar vi bedöma var och ens rättighet och vem bestämmer att vissa ska ha mer i lönepåsen än andra. Varför ska vissa ha råd med bättre sjukvård än andra och varför ska ålder bli jämnställt med en vissen och obeskrivligt orättvis behandling. Varför ska somliga sitta på flotta kontor medan de unga sitter i taskiga klassrum som knappast ger inspiration och arbetsro. Den starkes rätt igen. Unga gamla och sjuka har inte styrkan att kunna åberopa sig rätten till ett rättvist och värdigt liv. Värdigt i att känna att den omsorg som behövs faktiskt finns.

Detta handlar egentligen inte om ålder, om fysiska, psykiska begränsningar, om kulturell eller nationell tillhörighet, om socialism eller feminism, men i detsamma handlar det om allt detta. Det handlar om att undvika diskriminering, för diskriminering är ju i varje fall inte rättvist.

Det handlar om alla människors lika rättighet till rättvisa och värdiga liv. Men det var just det; vad är rättvist och vad är värdigt? Och vem ska se till att alla har tillgång till ett rättvist liv?

Ja, vem ska se till att alla har tillgång till ett rättvist, tryggt och bra liv?

Detta är bara ett inlägg i debatten!

Kram Linda

Rast!

Vad är en rast? Det låter som att lufta hunden sin. Rasten är som en kort retning av vila för att sedan lägga i högsta växeln igen. Idag känner jag att rasten är för kort. Skulle behövt två. 30 minuter är precis tillräckligt för att landa, men ställtid till arbete igen räcker det inte till. Ställtid efterlyses!!! Dags att gå!

Tokiga svanar...

Här är vi... Det stormar, salta stänk av iskallt hav. I Taube land med Handelsman Flink rätt i blåstens väg... Vi ska snart fara igen...
Med skydd för vinden. Vackra varma fönster ska flytta från Flatöns vyer till Krogane Hogens trygga dal...
Svanarna här ute är lite tokiga... De simmar långsamt runt i malö strömmar... Trotsar isflak och kyla...