Jag tänker på livet, jag tänker på vad som är meningen med livet. Jag kommer närmare sanningen för varje dag, för jag vet att den dag jag närmar mig döden, och den dagen närmare jag mig faktiskt hela tiden, även om jag inte tänker på det, eller tänker på det, som nu. Jag gick länge och lurade på meningen. Med livet. Har du hittat den? Jag tror inte det finns en given mening... En universal.. varför skulle vi alla annars göra så många olika saker här i livet. Det vi kallar livet. Eller är allt bara en illusion???
Jag vet inte, men, jag vet att min mening alltid funnits, men först nu blivit kristallklar. Min mening är KÄRLEK. Kärlek.
Jag träffade mitt livs kärlek och min mening med livet redan år 1990. Det var sommar jag var ung och föll handlöst och pladask för den finaste jag vet... Faktiskt. Den finaste jag vet att dela livet med. Han ger mig mening att kliva ur sängen varje dag, mening att bli en bättre människa varje dag och får mig att vilja leva.
Men, han var borta från mig i 20 år. April 1991 försvann han. Vi hade väl aldrig varit ett uttalat par, vi var unga, jag skulle bli 17, han 23, och omständigheter gjorde att han försvann. För honom var det ett val, inte för mig. Jag sökte, sökte, sökte och sökte tills jag insåg att mitt liv, utan mening, ändå måste gå vidare. Jag måste finna en annan mening.
Jag har irrat, sökt, letat och varit som ett rastlöst barn... Jag har frågat universum vad som verkligen är meningen och universum har aldrig flaggat tydligt. Förrän i våras... Då plockade jag in en äpplekvist, och tänkte på den pojke, som nu blivit man, och som också plockade in en äpplekvist en påsk för 20 år sedan. Den kvisten blommade vackert och jag skickade en tanke till mannen...
Här kommer det fina i kråksången... hur det nu kan gå till, så låg där meddelanden till mig från honom i min inbox på siten http://www.boktipset.se/ dagen efter jag skickade min tanke genom rymden...
Nu, i slutet av augusti gifter vi oss. Ett löfte som lades för längsedan och som nu ska bli verklighet. Min dagbok från den tiden är som en profetia... allt slår in!
Så min mening fanns långt innan jag själv visste den, och den är nedskriven av mig, i otaliga dagböcker. Så fatta pennan och skriv... Han kom tillbaka, universum satte punkt på undrandet och nu har jag det bättre än någonsin. Jag älskar...
Då, 1991.
Nu, 2011.
Älska mig imorgon.
Linda Lillepus
