Laddstation Alanya.

Våren är här! Livet blir enklare. Dagarna längre och ljusare. Jag lovar saker. Som att andas mer, stanna upp mer och se mer. Tiden går så fort. Den går fortare och fortare i en takt där jag börjar undra om tid egentligen finns. Vi går i cykler. Som fjärilens tydliga livscykel känns det dom att tiden står still och jag är jag och jorden snurrar, jag går och energin är det som förflyttar mig hela tiden och i takt med att energin rör sig runt i min kropp och används till olika saker förbrukas jag som ett batteri... Visst är jag uppladdningsbar, men inte i evighet, för precis som datorns och telefonens batteri blir jag för varje energicykel av ur- och uppladdning lite svagare i batteriet. Inte så att det syns utan lite lite i taget och så blir åldrandet en naturlig del i energicykeln. Om vi inte lägger oss på laddning, inte syresätter och ger oss näring går åldrandet fortare och det sprakar till i hjärnkontoret och vi glömmer saker. 

Nu ska jag och barnen resa i nuet och ladda upp batteriet på en semester. Laddstation Alanya, här kommer vi!