Jag undrar helt klart om vi är de enda som finns på denna jord, att vi, i fysisk materia, som rör oss, syns och känner, om det bara är vi och alla andra varelser, växter och döda ting såsom möbler, stenar berg, etc. är det enda som faktiskt finns. Som ÄR. Jag tänker - alltså är jag... förvirrad!
Vi består ju av atomer, molekyler, pyttesmå partiklar som faktiskt inte ensamma är synliga, utan tillsammans bildar de en helhet som är och syns. De sägs vibrera i en speciell frekvens där vi och omgivningen samspelar så att vår omvärld inte blir allt för konstig. Men - är det då möjligt att det finns andra tänkande former av liv som är kanske tunnflytande... ja, inte vet jag, men vi vet ju att gas existerar utan att egentligen ifrågasätta det. Kanske gasliknande livsformer som kan tänka, och kommunicera, med varandra och i vissa fall med oss, om vi själva är tillräckligt lyhörda för det.
Jag måste erkänna att jag haft oföklarliga upplevelser som jag tolkat som sk. "andliga upplevelser". Många ställer sig skeptiska med all rätt. Det gjorde jag med tills jag faktiskt flyttade in i ett hus som bar på konstiga vibbar av oförklarligt slag. Det var när jag fött min första son, och med detta tolkar jag det som att jag blev mer öppen i och med den tysta kommunikation som öppnades upp mellan mig och min son.
Det var mest en känsla, men också bilbarnstol som oförklarligt stod och gungade i hallen, eller täcken som drogs upp över min son, eller, elektricitet som plötsligt slogs av, lampan i sovrummet fungerade plötsligt inte för att i nästa sekund fungera. Jag kände mig iakttagen i duschen och bad vederbörande ande att lägga av att glo, varpå barnens elektriska tandborstar(hade hunnit få två då) började blinka... Vid ett tillfälle stod ett härligt jordgubbsdoftande ljus tillsammans med två andra i en hjärteskål på vardagsrumsbordet. De lyste fint och doftade gott på kvällen och innan läggdags blåste jag ut dem. Ljusen stod i vattenbad och hade lite rosenblad runt omkring sig. På morgonen när jag vaknade och skulle äta frukost så såg jag till min förvåning hur ett rosenblad hållts ner i det rinnande stearinet som en låga kring den svarta veken... :-0
Jag trodde inte mina ögon och har än idag inte funnit förklaring till detta. En annan gång när jag högljutt proklamerade att jag var törstig öppnade kylskåpsdörren sig... Ja, och mina barn såg ofta en gubbe och blev livrädda. Speciellt min son som verkar vara känslig för sådant här. Ja, hur som helst så återstår frågan:
Andar finns de?
Och nu ska jag ägna kvällen åt att undersöka saken i "Det okända"!
Kram Linda
