Tokiga svanar...

Här är vi... Det stormar, salta stänk av iskallt hav. I Taube land med Handelsman Flink rätt i blåstens väg... Vi ska snart fara igen...
Med skydd för vinden. Vackra varma fönster ska flytta från Flatöns vyer till Krogane Hogens trygga dal...
Svanarna här ute är lite tokiga... De simmar långsamt runt i malö strömmar... Trotsar isflak och kyla...

I krig...

Jag mår så himlabra... Ja, eller himla bra om man är Göteborgare... Å det e ja ju!

Hjärtat har fest, hjärnan har party men vissa delar av kroppen surar. De har förklarat krig mot toppenhumöret.

Men toppenhumöret har gått kurs, fått lära sig, att ignorera sura och irriterande regioner av kroppen.

Kroppen är ju som ett stort universum fyllt av varelser som vill olika saker vid olika tillfällen. Som nu...

Men inga små sura bakterier ska få störa partajet. Inte den här gången...

Äpplekvisten

En kvinna minns en svunnen kärlek,

då hjärtat var oskuldsfullt och renat.

Då kärlek var nytt och härligt,

och för henne ärligt menat.

Hon minns en ung man med ögon blå,

en vit rad med tänder,vackra fräknar likaså.

Hon köpte en lott, men det var han som vann,

tog hennes hjärta och försvann.

Nu hennes hjärthål värker och ömmar,

ett köttigt sår hon syr samman av drömmar,

att mannen ska komma åter.

Det köttiga såret värker, hon gråter.

I minnet finns vacker äpplekvist,

med den var det något alldeles visst.

Han plockade den, och den slog ut,

blommande i kvinnans själ utan slut.

En vit och karg vinterdag,

går kvinnan ut ett litet slag.

Vet ej varför men minns den man,

som tog hennes hjärta och försvann.

Så plockar hon varsamt en äpplegren.

Kvisten är knotig men knoppen len.

En tanke hon skänker till mannen hon minns.

Han har hennes hjärta, hon vet ej var han finns.

Sätter så kvisten i vacker vas,

hänger däri två fåglar av glas.

Tanken flyger lätt som en vind,

smeker snart varsamt mannens kind.

Så minns han sin kvinna och hjärtat han tog.

Hennes gröna ögon och hur hon log.

Mannen förstår att hon har hans hjärta,

han har också levat i smärta.

Han beger sig för att finna sin kära,

vad mer kan älskande begära,

så läker såren och allting är gott,

båda har svaret på livsgåtan fått.

Så älskar de varandra…

Linda Alette Andersen