Tack!
Jag tackar borta, jag tackar hemma.
Att säga tack ska man aldrig glömma.
Om man är liten om man är stor,
så ska man tack, det säger mor,
så ska man tacka det säger mor.
Och alla pojkar när de ska tacka,
de böja vackert sin lilla nacke.
Och alla flickor de göra så,
de niga vackert och böja knä,
de niga vackert och böja knä.
Kalla mig gärna gammaldags men jag tycker det finns något fint och ödmjukt i att niga och bocka. Inte på ett nedlåtande sätt utan i ett medmänskligt och älskvärt sätt. Det känns sorgligt att vi liksom glider bort från fina traditioner som en gång var naturliga delar av vardagen, där ett tack var menat och förväntat.
Tack idag är inte lika självklart utan den enes rättighet liksom stöter bort tacket. "Det är min rätt, varför ska jag tacka?" Jag vill slå ett slag för tacket denna tacksägelsedag och tacka för allt fint i livet. Ser vi oss omkring finns det för det mesta något att bli glad av. Jag har varit i det djupaste mörkret, men fick då möta människor som visade mig att jag hade saker och upplevelser i min närhet som jag kunde vara tacksam för. Det lilla kan vara värt så mycket och jag tackar alla fina människor jag mött idag, för att just ni var där och förgyllde dagen.
Tack fina kyrkokör i Stala församling, tack alla söta miniorer, tack alla vid gudstjänstfikat och den härliga auktion som var fylld av skratt och förhoppningsvis genererade lite pengar till Världens barn. Tack mamma för att du hjälpte mig att baka, tack pappa för att du ringde mig och tack käre make för kärlek och sist men inte minst, tack till mina underbara barn för att ni finns.
Man behöver inte vinna ett nobelpris, en oscar eller en grammis för att tacka. Livet är ibland nog!
Kram
Linda
